Kristi Uppståndelses Ortodoxa Församling

Denna söndag firar vi helige aposteln Andreas, den förstkallade (Joh 1:35-51). Jesus sade till honom "Kom och se", och vad han fick se under de tre år som han följde Mästaren fick honom att gå ut vida omkring med evangeliet. Han kom bl.a. till Krimhalvön, och led slutligen martyrdöden på ett X-format kors i Patras, Grekland. Vad han förkunnade var samma omvändelse och kärlek som han hört Herren förkunna. Idag är det vi som i vår tid och kontext är kallade att vittna om denna omvändelse och kärlek!

Den rike mannen i söndagens text (Luk 12:16-21) befanns vara fattig inför Gud när han plötsligt och oväntat dog. Hur ska man leva som kristen för att komma inför allas Domare skrudad i goda gärningar och med skatter samlade i himlen? Om detta handlar denna predikan.

Den man som möter Kristus och hans apostlar i lördagens evangelieläsning (Luk 9:37-43) tycks betrakta Jesus nästan som en automat eller magiker. Hans tro är synnerligen omogen! Men utan en genuin tro - även om den är liten och svag - blir det ingen synergi mellan Gud och människan, ingen samverkan till gudomliggörelse och frälsning.

I söndagens evangelium (Luk 8:41-56) botar Jesus kvinnan som lidit av blödningar i tolv år, och uppväcker den tolvåriga lilla flickan från döden. Dessa mirakler är fantastiska i sig själva, men vi kan också läsa dem på flera olika sätt och finna budskap som ger orsak till jublande glädje och stort hopp!

Den rike mannen i dagens text (Luk 16:19-31) har inget namn. Hur kommer det sig? Vad säger vårt namn om oss, och vilka namn har vi som är kristna? De namn som Gud kommer ihåg är de som är skrivna i "livets bok", men vad präglar deras liv som fått sina namn inskrivna där? Om detta handlar denna predikan.

Hela Jesu liv är en enda lång exorcism. När han flyr som barn till Egypten driver han Egyptens avgudar på flykten. När han kommer till Gerasenernas område driver han ut demonerna från de plågade där (Luk 8:26-39). Denna exorcism kulminerar i korset, på vilket Kristus krossar Satan under sina fötter. Kyrkan fortsätter denna exorcism i hela sin verksamhet, och den kristne kan också delta i det genom att efterlikna Kristus. Hör hur i denna predikan.

Liknelsen om såningsmannen och sådden (Luk 8:5-15) bjuder in till självrannsakan. Sådden är evangeliet, och marken den landar på representerar hjärtats åkermark hos olika människor. Vem av dessa är du? Och vad behöver du göra för att bra frukt i din tro?

För att bli gudomliggjord måste du först bli kristen, och för att bli kristen måste du först bli människa. I söndagens evangelium (Luk 6:31-36) säger Herren Jesus "Allt vad ni vill att människor skall göra er, det skall ni göra dem." Detta kan tyckas alldeles självklart, men så enkelt är det tyvärr inte. Kärleken till egot trumfar ofta över kärleken till vår nästa. Syndafallet har gjort oss omänskliga! För att återfå vår sanna mänskliga natur måste vi bli iklädda Kristi sanna mänsklighet. Det sker genom dopet och det asketiska arbetet. Det kan i sin tur leda vidare till en Guds-lik kärlek som inte går att förstå med vårt begränsade mänskliga förnuft!

Är du en Petrus eller en Judas? I söndagens evangelietext får vi höra att lärjungarna lämnade allt och följde Kristus (Luk 5:1-11). Det kom också att inkludera deras politiska och ideologiska föreställningar om Messias och hans uppgift på jorden. Petrus kom till insikt, omvände sig och fick upprättelse. Judas klamrade sig fast vid sina världsliga föreställningar, förrådde Kristus, och gick under av förtvivlan och hopplöshet. Även idag kommer människor till Kristus. Frågan är: har de lämnat allt, inklusive sina ideologiska föreställningar, såväl till höger som till vänster? Den som inte gjort det kommer gå samma öde till mötes som Judas. Den som lämnat ideologierna utanför Kyrkan har chans att, likt Petrus, verkligen förstå vem Kristus är och lära känna honom. Så vem är du: Petrus eller Judas?

Grunden för frälsningen är att tro på Jesus som "Jag Är", dvs. det namn genom vilket Gud uppenbarade sig för människorna och särskilt Mose. Jesus säger att han är densamme, den vars namn är Jag Är. Sättet han visar vem han är, är genom korset: "När ni har upphöjt Människosonen, då ska ni förstå att Jag Är" (Joh 8:28). Genom korset lär vi känna den Gud som är kärlek (1 joh 4:16). Var gång vi ser på korset - i vårt dopkors om halsen, i vårt hem, på kyrktornet, i naturen - så kan vi bli påminda om hurdan Gud är, nämligen den ende människoälskande.

Söndagen för Korsets upphöjelse betonar korsets väg för vår upphöjelse. Upphöjelse betyder, i andlig bemärkelse, att bli helig och gudomliggjord. Korset är vägen som vi vandrar i Jesu efterföljd. På samma sätt som han inte ryggade tillbaka eller klev ned från korset, så kallas vi också att stanna kvar på vårt kors och genom det stiga till himmelens höjder.

Denna "Söndagen före korsets upphöjelse" läser vi ur Johannes evangeliet 3:13-17. Där framkommer mycket om Guds karaktär och kärlek i några korta verser. Gud själv tar initiativet för vår frälsning. Han är den som steg ner som Människosonen för att vi skulle kunna stiga upp med honom som Guds söner och döttrar. Vägen för det är korset, men det är inte ett vredens redskap, utan det yttersta uttrycket för Guds kärlek.

Den unge rike ynglingen i dagens evangelietext (Matt 19:16-26)  erfar att han saknar något. Detsamma gäller alla människor: vi saknar Gud så länge vi inte funnit honom, och vi försöker mätta den längtan med alla möjliga substitut. Det är som den helige Augustinus omvittnar i sina Bekännelser: "Du, o Gud, har skapat oss till din avbild, och vårt hjärta är utan frid till dess att det får frid i dig." Frid och fullkomning når vi hos Kristus, och enbart hos honom. Priset är bara att "sälja allt", men vad innebär egentligen det? Om detta handlar denna predikan.

I liknelsen om den orättfärdige tjänaren (Matt 18:23-35) undervisar Herren Jesus om vikten av förlåtelse. Den som förlåter breder ut himmelriket här och nu, och efterliknar Guds egen karaktär. Den som inte förlåter deltar inte i himmelrikets utbredande, utan kastar sig själv rentav i en märk fängelsehåla, och binder sig med vredens, fåfängas och stolthetens bojor.

Denna lördag fick vi höra om hur Jesus vände sitt ansikte mot Jerusalem (Lukas 9:51-57, 10:22-24, 13:22) för att visa Guds kärlek genom korset. Vi firar också den "icke av människohand gjorda ikonen av vår Herre och Frälsare", även kallad Mandylion. Det ansikte vi ser på denna ikon visar för oss vem Gud är och hurdan Gud är. 

Matteusevangeliet 14:22-34. När Petrus släpper Jesus med blicken och ser på stormvågorna omkring sig sjunker han. Han bjuder in stormen i sitt hjärta, och den jagar ut tron och tilliten till Gud. Samma sak gäller för oss: När vi slöpper Kristus med blicken bjuder vi in sådant som drar oss ner i förtvivlans och otrons djup. Ergo: i allt - håll trons blick stadigt på Herren Jesus Kristus.

När vi nu firar apostlafurstarna Petrus och Paulus (29/6) lär vi oss vad Gud kan göra med bristfälliga människor. Petrus var en obildad, ivrig och inte särskilt eftertänksam person som dessutom förnekade Jesus tre gånger. Paulus var en som förföljde de kristna och såg på med gillande när martyren Stefanus stenades. Herren Jesus Kristus upprättade och förvandlade dem båda till att bli hans främsta apostlar. Om vi lever i samma omvändelse som dessa båda har vi gott hopp om Guds nåd - och kanske också om att få vara hans redskap i denna värld!

Den som vill vara ett barn till vår himmelske Fader behöver "älska sina ovänner och be för dem som förföljer oss" (jfr. Matt 5:42-48). Att älska på detta vis är det som särskiljer kristna från världens barn. Men vem kan älska så? Det måste vi få Guds hjälp till.

I och med den helige Andes nedstigande över Kristi Kyrka på pingstdagen är Guds frälsningsverk fullbordat. Objektivt sett har Gud gjort allt för att öppna vägen till frälsning för oss. Nu får vi samarbeta med Andens nåd och kraft på vår frälsning. Platsen där detta samarbeta mellan oss och Gud sker är i Kyrkan, och delaktigheten i denna livgivande Andes kraft skänks oss genom dopet och myrrasmörjelsen - inseglet på den helige Andes gåva.

Denna söndag firar vi de 318 fäderna vid det första ekumeniska konciliet i Nicea år 325. Vad vi tror spelar roll, och hur vi uttrycker oss är inte hårklyverier eller filosofisk spekulation, utan en fråga om att bevara förkunnelsen av det glada budskapet - evangeliet - oförminskat och oförstört. Denna vår tro, som konciliefäderna försvarade, grundar sig på inget mindre än mötet med Gud Sonen inkarnerad, Herren Jesus Kristus. Honom som de hört, känt, rört vid, det är vad som är grunden för vår tro: erfarenheten av Herren