Kristi Uppståndelses Ortodoxa Församling

Miraklet då Jesus ger ögon och syn till den blindfödde mannen (Joh 9:1-38) handlar om att Jesus uppenbarar vem han är för dem som har trons ögon att se med. Han är densamme som skapade Adam av stoft från jorden i tidens begynnelse, och som nu själv antagit stoft för att frälsa människorna. Miraklet sker för att Gud Sonen ska förhärligas, och hans "ljus av ljus" ska skina över dem som sitter i mörkret på denna jord.

I denna lördags evangelieläsning talar Jesus om vad som kännetecknar en sann tro: "Om ni förblir i mitt ord, är ni verkligen mina lärjungar" (Joh 8:31-42). Tro och gärningar hänger intimt samman, så mycket att en tro utan gärningar är död (Jak 2:20). Om nu gärningarna är så viktiga för tron, hur ska vi då - som ju syndar dagligen - inte drabbas av förtvivlan vid insikten om vårt tillstånd? Genom insikten om att omvändelsen och bikten hör till de bud som Kristus givit oss, och trohet till honom innebär att leva aktivt i dessa båda.

Predikan på den lame mannens söndag (Joh 5:1-15). Kristus kommer för att fullborda det gamla förbundets skuggbilder med det som är bättre: sin egen överflödande kraft, nåd och barmhärtighet. Vi får del av Kristi livgivande kraft genom det nya förbundet i hans blod, genom dopet, myrrasmörjelsen och eukaristin. Allt detta förebådas i det mirakel som beskrivs då den lame mannen vid Betesda-dammen botas.

Myrrabärerskorna och Josef från Arimatea (Mark 15:43-16:8) fick lön för sin möda, fastän de förra arbetat sedan första timmen och den senare bara sedan elfte timmen. Josef kastade bort den fåfänga och människofruktan som tidigare höll honom tillbaka, och fick därför bereda en grav för Kristus, en grav som skulle bli "skönare än paradiset". Myrrabärerskorna älskade Kristus ända in i döden, och som lön blev de de första att förkunna uppståndelsens glada budskap, och blev apostlarnas apostlar.

Palmsöndagen (Joh 12:1-18) är ett förebådande om den seger som Kristus vinner över döden, synden och lidandet. Men Palmsöndagen är också inledningen på Kristi lidandes vecka. Kristi seger sker inte enligt världsliga kategorier, utan vinns genom hans fullkomliga kärlek och ödmjukhet. Han är den lidande Konungen, och vi vinner vår seger i hans efterföljd.

När vi firar heliga Maria av Egypten denna söndag lämpar det sig väl att ta upp en viktig fråga: Vad är en kvinna i Guds ögon? Vår samtid kan knappt ens svara på första delen av den frågan, "vad är en kvinna?" Heliga Marias liv vittnar om att Gud alrdig stänger omvändelsens dörr, och att kvinnors helighet inte står efter mäns på något sätt.

När hela skapelsen lovsjunger Gud, Skaparen, tiger jordens son som av en stum ande (Mark 9:17-31) - det är människan i uppror mot Gud. Genom omvändelse till Kristus och genom hennes ursprungliga sysslor hon fick i Edens lustgård, bön och fasta, kan hon åter delta i skapelsens lovsång i det nya Eden, Kristi Kyrka.

Korset, som vi ärar denna midfastosöndag (Mark 8:34-9:1), var uppfunnet som ett redskap för tortyr. Dess syfte var att åsamka den dödsdömde maximal smärta, utdraget lidande och total förnedring. Idag är det en symbol för Kristi seger som vi pryder våra kyrkor och hem med, och som vi bär runt halsen. Korset är, för oss kristna, det som ger oss hopp. Vår tro syftar inte till att låta oss undslippa lidande och prövningar, eller skänka oss jordisk framgång, utan att genom korset förvandla lidandet till härlighet - i Jesu efterföljd. Därför ärar vi korset.

Grunden till allt kristet liv är bönen. Genom bönen lär vi oss att älska, och får ta emot Guds kärlek. Bönen är också vår offergåva till Gud. I dagens evangelium visar Jesus vikten av bön (Mark 1:35-44). Genom bönen kan vi alltid göra våra hjärtan till ett bönens altare, och genom bönen "blir vi som vi umgås", nämligen gudomliggjorda. Men om vi flyr bönen blir vi tvärtom, icke-människor.

På den första söndagen i Stora fastan, kallad ortodoxins seger, firar vi ikonernas plats i Kyrkan som insegel på den rätta och livgivande tron. I alla tider har Kyrkan tagit strid mot falsk lära, sk. heresi. Den onde reser upp samla gamla heresier även i vår tid, fast med nya namn och i ny skepnad. Därför kan vi glädja oss åt att Ortodoxa Kyrkan, med Guds hjälp och nåd, bevarat den sanna tron intakt.

Denna förlåtelsens söndag hör vi Herrens bud: "om ni förlåter människorna deras överträdelser, skall er himmelske Fader också förlåta er. Men om ni inte förlåter människorna, skall inte heller er Fader förlåta era överträdelser" (Matt 6:14-21). Förlåtelsen är fundamental för alla kristna, men också svår. Därför ger Herren oss vägar och hjälpmedel att kunna förlåta. Och den som tillägnar sig denna hjälp blir en Guds rikes medarbetare här på jorden.

I alla tider av oro har människor lockats att tro att sista tiden är inne. År 536 e.Kr. har av historiker betraktats som "mänsklighetens värsta år" av en rad olika orsaker, inklusive vulkanutbrott och pest. Även då trodde man att apokalypsen var här, och heretiska teologer försökte argumentera för det. Då trädde den ortodoxe biskopen Andreas av Caesarea fram och förkunnade: "Sista tiden är inte inne. Men sista tiden är samtidigt snart inne för var och en av oss, då ingen av oss vet när vi ska dö. Jesus förblir Herre över sin skapelse, även apokalypsen. Lev på ett sådant sätt att du är redo att möta honom vid din egen hädanfärd."

Den förlorade sonens söndag ger oss evangeliet i kortformat (Luk 15:11-32). Sonen är människan på jakt efter mening och frid utanför Gud Faderns hus. Men den mening hon tycker sig finna i världen är falsk, och sviker när det verkligen gäller. Dock kan den förlorade människan åter minnas sitt hemland hos Gud och återvända dit. När hon då kommer till Faderns hus, som är Kyrkan, blir hon mottagen, omfamnad och upprättad som det Guds barn hon är.

Jesus liknelse om publikanen/tullindrivaren och fariséen i templet (Luk 18:10-14) handlar om ödmjukhet i kontrast till självrättfärdighet och självbedrägeri. I denna predikan undersöker fader Mikael bl.a. de bakomliggande faktorerna till att en människa framhåller sig själv på andras bekostnad och bedrar sig själv. Vidare också varför publikanen är rättfärdig enligt Herren.

Vi firar Kristi frambärandet i templet, också känt som Herrens möte (Luk 2:22-40). I denna predikan förklarar fader Mikael dess historiska innebörd; dess typologiska betydelse; hur den aktualiseras för oss under liturgin; samt personligen i vårt hjärta. Genom dessa fyra lager aktualiseras högtiden för oss idag.

Denna lördags evangelieläsning (Joh 10:9-16) handlar om Jesus som är den gode Herden. I texten säger Jesus att han har kommit för att "ge liv, ja, liv i överflöd." Det är ju underbart, men ibland upplever vi inte vår kristna tro riktigt på det sättet. Det kan tyckas handla mer om plikt, osäkerhet, prestationsångest och rent utav yta! Då har något gått fel. Då har vår blick lämnat den gode Herden och hamnat på oss själva. Men Kristus hjälper oss se på honom igen, i hans Kyrka.

Av de tio spetälska som blir botade av Kristus (Luk 17:12-19) är det bara en som vänder tillbaka och tackar och prisar Gud för hans välsignelse och gåva. Vad kan det lära oss om tacksamhet, och vad lär helige Isak Syriern om den välsignelsens kedja som är tacksamhetens följd? Fader Mikael predikar om detta.

”Omvänd er, ty himmelriket är nu här” (Matt 4:12-17). Vad är himmelriket och Guds rike egentligen? Och varför går det alltid åt skogen när människor försöker skapa ett jordiskt himmelrike utan Gud? Om detta predikar fader Mikael denna söndag.

Omvändelse är början av det kristna livet, den är mitten av det kristna livet, och den är slutet av det kristna livet. Omvändelsen är vår resekamrat genom hela vårt kristna liv, fram till dess vi vilar i vår kista. Det är inte alls något dystert resesällskap. Tvärtom, den som bekantar sig med omvändelsen märker snart att den är ett sanningsvittne, en säker vägvisare, en god och trogen vän som tar fram det bästa ur dig.

Julen är en glädjens högtid. Genom att ta en närmare titt på Juldagens kontakion får vi svar på varför det är en glädjens högtid.