Stil

Muhammad Ali (1942-) är boxaren som slog världen med häpnad på många sätt. Han var underhållare, poet, rebell, sexsymbol, väckelsepredikant och en av de mest kända motståndarna mot det då pågående Vietnamkriget. En föregångare till dagens rap-artister vill somliga hävda att han var också. Och så var han förstås världsmästare. Just i år är det femtio år sedan han tog sin första världsmästartitel i tungviktsboxning. I veckans STIL berättar vi mer om hur han kom att både spegla och forma sin samtid genom sin sociala medvetenhet och självklara stil. Utan att överdriva kan man påstå att Muhammad Ali var den mest frispråkiga idrottsman världen dittills skådat, ja hittills faktiskt. Han var också den kändaste. Långt före internationella tv-sportkanaler och sociala medier lyckades Muhammad Ali bli till ett globalt fenomen. Han gick från sportsidorna till förstasidorna, som han själv uttryckte det. Uppmärksamheten minskade inte direkt då han bytte både namn och religion 1965 – från Cassius Clay till Muhammad Ali, oc

Jean-Paul Goude (1940-) har kallat sig för grafisk formgivare, illustratör, filmskapare och koreograf, men idag är de flesta överens om att konstnär passar bäst. Hans unika och uppfinningsrika bildspråk har nämligen präglat och påverkat en hel del inom dagens mode-, musik och reklamvärld. Genom att förlänga och förstärka (förbättra, tycker han själv) kroppars proportioner får han fram en sorts superfigurer. Grace Jones gjorde han tillexempel till en aldrig tidigare skådad discodrottning på det viset. Mer om honom och hans stil berättar vi i veckans STIL. I hemlandet Frankrike betraktas Jean-Paul Goude sedan länge som en stor innovatör. Just nu (fram till den 25 maj) pågår utställningen Une introspection om Jean-Paul Goude och hans verk på Le Théâtre de la Photographie et de  l’Image i Nice, på franska Rivieran. Utställningen ger rikliga exempel på hans gränslösa och färgsprakande fantasi, som han under sin femtioåriga karriär – han började jobba 1964 – fått utlopp för i modetidningar, annonser, musikvideor

Basebollkepsen bärs idag av allt från knegare till kungligheter världen över. Utan att överdriva det minsta kan man påstå att den amerikanska basebollkepsen har gjort ett globalt segertåg, som bara rullar fortare och fortare. Idag är den i år 60-årsfirande basebollkepsen överallt förekommande. Hur det kommer sig att just baseboll (vars proffssäsong Major League Baseball just har börjat, för övrigt) kom att skapa en trendledande kepa berättar vi mer om i veckans STIL. Frågan är om det idag finns ett land där en stor del av befolkningen inte har en basebollkeps fastskruvad på huvudet. Troligen inte. Den amerikanska basebollkepsen har hängivet anammats ungefär som amerikanska jeans, och populariteten ser inte ut att minska tvärtom. Just nu upplever vi en sorts kepsboom, inte minst i Sverige. Här traskar vi gärna omkring i kepsar med New York Yankees välkända logotyp med N:et och Y:et som överlappar varandra, trots att vi inte har en susning om själva laget, eller spelet. Den är ju så snygg, tycker vi. Om hur d

Utan trädgårdar med blommor, blad och buskar skulle vi inte ha några modeskapare. De flesta, från Christian Dior till Walter Van Beirendonck, har ett mer eller mindre innerligt förhållande till just naturen som färgat av sig på deras design. I veckans STIL-special (den andra av två) har vi därför samlat ihop några höjdpunkter från våra olika resor som vi gjort under åren med STIL, där vi stuckit ned fingrarna i jorden, näsorna i rosor och tittat på plagg (och parfymer) som de inspirerat. Staden Grasse i södra Frankrike kallas inte för inte för ”världens parfymhuvudstad”. Här växer rosor, jasmin, lavendel och iris som i en skål, skyddade från vindar som sveper in från både havet och bergen. Dit reste vi för att se – och berätta om – när rosen ”centifolia”, eller ”hundrabladsrosen”, skördas, fortfarande för hand som förr i tiden. Modehuset Chanel äger till exempel egna rosenodlingar i Grasse, där just denna rosensort används till den mest koncentrerade, och därmed exklusivaste, formen av doften Chanel No 5. F

Vad har fotbollsspelaren Francesco Totti, regissören Woody Allen och författaren August Strindberg gemensamt? Alla har de med framgång odlat en egen stil, eller anti-stil. Men så rymmer både samtiden och historien en hel del fåfänga killar med koll på kläder och klara åsikter om vad som är rätt, och fel, att bära. I veckans Stil Special (det första av två) har vi gått igenom våra arkiv och plockat fram några inslag där just män berättar om sitt förhållande till kläder, klockor, hår och stil. I programmet får vi möta det italienska fotbollslaget Romas stora stjärna Francesco Tottis frisör i Rom som berättar om vikten av rätt sorts klipp. Vi har också ringt upp The Corduroy Appreciation Club, vars huvudkvarter finns i Brooklyn, New York. Där dyrkas materialet manchester, som även kalas ”den tänkande mannens tyg”. Medlemskap kan man skaffa sig – om man är klädd i minst två plagg av manchester – och har hållit ett stycke manchestertyg ovanför huvudet när man deklamerat klubbens heliga ed. Den svenske reklam- oc

Markis de Sade (1740-1814) och hans sexuella fantasier har lyckats att genomsyra mode, musik, konst och litteratur, och det trots att hans verk länge varit förbjudna, eller kanske just därför. I veckans STIL tittar vi lite närmare på mannen som gett upphov till uttrycket sadism, det vill säga att njuta av att tillfoga andra smärta. En man som kanske haft större inflytande på våra garderober än vad vi tror. I år är det tvåhundra år sedan Markis de Sade – eller Donatien Alphonse Francois de Sade – den franske filosofen och författare till några av världshistoriens mest kontroversiella skildringar av sex, i alla dess former, avled. Det gjorde han inspärrad på mentalsjukhuset Charenton, utanför Paris, 1814. Då var de Sade 74 år gammal, tämligen tjock och nästan blind och hade tillbringat över en tredjedel av sitt liv i olika fängelser, och mentalsjukhus anklagad för ”sedligt förfall” och ”måttlös liderlighet”. Men hans böcker som De 120 dagarna i Sodom, eller liderlighetens skola och Justine har levt vidare och

Sigmund Freud (1856-1939) är inte bara psykoanalysens fader. Hans banbrytande idéer om att våga släppa sinnet fritt, bort från den logik och rationalitet som präglar vår vardag, har kommit att genomsyra litteratur och konst och sättet vi betraktar kläder och mode på. Skyll på honom att vi idag sätter jaget i centrum. Freud har kort sagt färgat en hel del av vår kultur. Inte minst vårt språk. Narcissism. Skyll på Freud igen. Och utan honom ingen konstnär som Lucien Freud eller en modeskapare som Bella Freud. Mer om Sigmund Freud, och hans påverkan, berättar vi i veckans STIL. I veckans program tar vi en titt på den man som fått allt från äkta svenska partiledare som Fredrik Reinfeldt och Annie Lööf till påhittade amerikanska maffiabossar som Tony Soprano – och en hel del däremellan också – att sätta sig i terapistolen och tala om sig själva, och sina drömmar. Freud insåg nämligen att en hel del som styr våra liv döljer sig långt under ytan. Där fanns inte bara saker vi inte ville, eller vågade, prata om. Påv

Utan Alice Waters (1944-) inget vurmande för bondens marknader, surdegsbröd eller grönkål. Om man ska hårdra. Under mer än fyrtio år har nämligen Alice Waters drivit sin idé om att mat ska produceras lokalt och ekologiskt och tillagas med omsorg, inte minst grönsaker. Och det har hon gjort med hjälp av sin restaurang Chez Panisse i Berkeley. I veckans STIL gräver vi därför ner oss i norra Kaliforniens bördiga landskap för att titta närmare på henne, och hennes idag vida spridda idéer. Utan att överdriva kan man påstå att det var Alice Waters som började så det frö till den medvetenhet om mat, och hur den produceras och tillagas, som idag växer och frodas över västvärlden. Hennes restaurang har kommit att bli ett slags mat-Mekka dit lärjungar vallfärdar för att på plats få ta del av de smakupplevelser som korrekt producerade, och perfekt tillagade, råvaror kan ge. Helst så lite tillagade som möjligt. Hon påpekar ständigt att ingen kock, oavsett hur kreativ och kunnig, kan skapa en rätt som är bättre än dess

I veckans STIL ska vi ta en titt på ett fenomen som på intet vis är nytt, men som har fått en sorts ny lyster under senare år - powerparen. Det vill säga par som förstärker, och förhöjer, varandra och därmed dubblerar sin makt eller attraktion. Ett inte helt ovanligt fenomen inom dagens populärkultur där redan framgångsrika personer bildar ännu mer framgångsrika par, vars spektakulära livsstilar genererar enormt intresse. Vi säger bara: Beyoncé och Jay Z. De toppar finanstidningen Forbes lista över 2013 års bäst betalda par. Men powerpar handlar förstås inte bara om romantiska, heterosexuella, par. Mer om det i veckans program. Att hitta rätta partner kan vara nog så viktigt på andra sätt, inte minst inom modevärlden. Där kryllar det av par som börjat romantiskt, men slutat i en mer realistisk syn på vad ett bra partnerskap kan innebära. Den franske modeskaparen Yves Saint Laurent och hans kompanjon Pierre Bergé är det mest kända exemplet. De berättar vi mer om. Och så finns det par som jobbar extra bra iho

Britney Spears (1981-) kan i dagarna fira femton år som artist. Eller kanske snarare som fenomen. Med sitt debutalbum ...Baby One More Time blev hon 1999 inte bara till en av världens mest framgångsrika debutanter någonsin, bara 17 år gammal. Hon blev samtidigt någon vars stil - eller brist på stil - ALLA kunde ha synpunkter på. I veckans STIL berättar vi mer om henne, och varför modeskaparen Miuccia Prada valde att spela Britneys Spears nya låt Work Bitch under sin senaste visning. Så sent som 2012 toppade Britney Spears finanstidningen Forbes lista på det årets bäst betalda kvinnliga artister. Men inte bara tack vare musiken. Britney Spears blev snabbt till ett varumärke som kunde sälja en hel del. Hennes fjorton (!) olika parfymer är alla bästsäljare. För Britney Spears blev snabbt långt mer än en popstjärna. Hon blev en person som många plötsligt kände sig tvungna att förhålla sig till. Var hon en bra förebild? En dålig? Ja, vad stod hon egentligen för? Den unga, och vältränade, Britney Spears lyckades

I veckans STIL ska vi bege oss in i drogdimmorna för att undersöka hur marijuana har kommit att genomsyra en så stor del av den amerikanska kulturen. Där har denna växt sedan länge frodats. Den förekommer flitigt i det tidiga 1900-talets jazz, bland 50-talets beatniks, 60-talets hippies och har fortsatt att växa vidare där den idag självklart förekommer i dagens filmer och tv-serier. Den har till och med spritt sig ända in i Vita Huset. Hur det kommer sig berättar vi i veckans program. Till skillnad från Sverige så ingår marijuana i en amerikansk berusningstradition. Där har man också betraktat bruk av cannabis som en sorts revolthandling mot det etablerade samhället. Många av dess största förespråkare har varit en hel del nördiga hippieskägg. Men långt ifrån alla. Aldrig tidigare har marijuana varit så vanlig och vardaglig och överallt förekommande, även i USA. ”Som det har rapporterats om, så rökte jag gräs när jag var ung... Jag tror inte att det är farligare än alkohol”. Det sade alldeles nyligen USA:s

Två veckor före de Olympiska vinterspelen i Sotji i Ryssland ska vi syna den ryska presidenten Vladimir Putin (1952 -) i sömmarna. Hans machostil har fått - och får fortfarande - många utanför Ryssland att fnissa åt det överdrivet maskulina ideal som han strävar efter att gestalta. Han framställer sig gärna som ett sportigt muskelknippe som flyger jetplan, kör motorcykel, rattar racerbilar, simmar i iskalla floder, behärskar judo och inte tvekar att handskas med vilda tigrar eller rida barbröstad i Sibirien. Alltid med ett pokerfejs. Men det har varit en hit i Ryssland. Varför, det berättar vi mer om i veckans STIL. Vladimir Putin är Rysslands mest populäre politiker, även om det idag har börjat mullra mer och mer bland unga och välutbildade ryssar som inte delar hans alltmer totalitära syn på hur landet ska styras. Bland dem är de officiella stil-bilderna på Putin väldigt tacksamma att driva med. På nätet vimlar det av nidbilder och karikatyrer. Idag har han tonat ned de tydligaste machomarkörerna till för

Charles James (1906-1978) betraktas som en av de mest udda och svåra människor som befolkat modevärlden, och det vill inte säga lite. Charles James var en modeskapare som var sin egen värste fiende, en riktig grinolle som lyckades lägga krokben för sig själv - och sin karriär - genom att inte kunna tygla sin ilska, irritation och allmänt dåliga humör. Men han var en hejare på att designa kläder. Han betraktas idag som en av de allra största modeskaparna under 1900-talet - och det trots att gemene man knappast känner till hans namn. Men i år kanske det blir ändring på den saken. Charles James är nämligen föremål för årets stora modeutställning på Metropolitan Museum of Art i New York. Mer om honom, och hans humör, berättar vi om i vårens första STIL. Under 1940- och 50-talet var det till Charles James som dåtidens modekonnässörer vallfärdare för att låta sy upp extravaganta aftonklänningar, som gav genklang i resten av modevärlden. Den franske modeskaparen Christian Dior kallade Charles James sömnadskonst fö

Somliga kanske minns, några med fasa, hur det 1993 var populärt att visa magen, pierca naveln (och andra kroppsdelar), bära rutiga flanellskjortor och kombinera ljuva klänningar med grova boots. Å andra sidan slapp vi se bilder av hur vi såg ut på Instagram. Det var inte ens påtänkt. E-mail och SMS låg i sin linda och bara en tiondel av alla svenskar hade mobiltelefon. Det skulle snart förändras, liksom världen. 1993 var året då världen vickade mot en ny framtid, på olika vis. I veckans STIL backar vi tillbaka och tar en titt hur det egentligen såg ut för tjugo år sedan. 1993 var det fortfarande möjligt för mindre märken att slå igenom, utan draghjälp av stora internationella konglomerat. De fanns faktiskt ännu inte riktigt. Den brittiske modeskaparen Alexander McQueen debuterade i London och modepressen gullade med mindre modeskapare från Belgien. Martin Margiela, Ann Demeulemeester och Raf Simons hade lanserat plagg med assymetriska skärningar, udda proportioner och lätt maskulin stil som blev trendsättan

Fotbollslaget Roma är i Rom lika älskat som andra gamla specialiteter staden har att erbjuda, som Colosseum och Carciofi alla Romana. Det kan i princip tävla med historien, mat och påven om uppmärksamhet och kärlek. I synnerhet i år, då laget har firat sina största framgångar någonsin i Serie A, det vill säga den högsta divisionen i italiensk fotboll. Men framgångarna är inte självklara - Roma ägs numera av ett amerikanskt konsortium som vill göra laget till ett världskänt varumärke. Inte helt olikt ett modemärke. Men är det verkligen förenligt med kulturen och traditionen? Och vad säger är Francesco Totti, lagets stjärna. Mer om det berättar vi i veckans STIL. A. S Roma är inte det enda fotbollslaget i Rom. Där finns även Lazio. Men Roma har något som Lazio inte har – förutom dagens segerrekord – och det är Francesco Totti. Denne fotbollsstjärna föddes i Rom, växte upp i Rom, gifte sig i Rom, bor i Rom och har spelat fotboll i Rom – för Roma – i hela sitt liv. Trots generösa erbjudanden från många andra la

Fendi (1925-) är ett av Italiens allra lyxigaste modemärken och det av en alldeles speciell anledning - päls. Genom att strimla, raka, krulla, färga, plasta in och vända skinn av mink, räv, får, ekorre, sobel och utter in och ut har Fendi utvecklat tekniker som får päls att kännas lika lätt som tyg. Bakom framgångarna fanns fem starka kvinnor - Paola, Anna, Franca, Carla och Alda Fendi. Och Karl Lagerfeld, förstås. Han är sedan 1965 ansvarig för märkets design av pälsar, och damkläder. Mer om familjen Fendi, päls och varför de idag har lanserat pälsmonster berättar vi i veckans STIL, som varit i Rom på besök. Sedan 2001 ägs Fendi av det stora franska modekonglomeratet LVMH, men kvar i företaget finns Silvia Venturini Fendi, dotter till Anna Fendi. Det är hon som ligger bakom märkets så kallade Baguette-väska som man kan klämma fast under armen, precis som det franska brödet med samma namn. Den blev – och är fortfarande – en försäljningsframgång som får marknadschefer att löddra av lycka. Fler än tusen varia

Grovarbetande män som bär kjol på jobbet. En designer som anser att en filosof är en självklar del av modeskapande. I veckans STIL Special har vi samlat fem reportage med folk och fenomen som fascinerat lite extra under årets säsong av Stil. De handlar alla handlar om människor som - på olika vis och under olika tider - har ifrågasatt vårt förhållande till kläder, kropp och kön - och inte sällan gett överraskande alternativ. Ofta har de dessutom blivit mycket framgångsrika. I veckans STIL Special får vi åter igen höra om hur den japanske modeskaparen Issey Miyake arbetar. Fast ”mode” är förstås en alldeles för snäv beskrivning av vad han håller på. Issey Miyake är en innovatör som utvecklar nya sätt att göra både textilier och plagg. I år firar till exempel hans banbrytande linje ”Pleats Please” tjugoårsjubileum.  Det är hårt veckade, eller plisserade, plagg av polyester som är lättanvända, lättvättade och omöjliga att skrynkla. De är dessutom nästan outslitliga. På hans researchstudio ”Issey Miyake Design

Modell, musa och spion är bara några av de titlar som Toto Koopman (1908-1991) kunde använda sig av. Till häften indonesiska blev hon den första kända icke helvita modellen - och en favorit hos Vogues främsta fotografer och Paris största modehus. Det var innan hon började arbeta som spion för de allierade under andra världskriget. Hon överlevde tyskt koncentrationsläger och blev därefter en maktfaktor inom modern konst i London. Och så vägrade hon att gifta sig och skaffa barn och levde öppet med både män och kvinnor. Om hennes banbrytande stil handlar veckans STIL. Om namnet Toto Koopman ändå inte är bekant, så är det inte så konstigt. Hon rörde sig så obehindrat över så många olika områden – under så lång tid – att det till och med var svårt för hennes samtida att greppa henne, och hennes gärning. Men först med att slå igenom som modell utan att vara helvit, det förstod man redan under det sena 1920-talet. Modevärldens förhållande till modeller som bryter mot den vita normen är emellertid fortfarande knep

Tidningen Vanity Fair firar i år hundraårsjubileum. 1913 utkom det första numret av tidningen i USA, och innehållet kom snart därefter att påminna om det i dagens tidning - en sofistikerad blandning av kultur, politik, glamour och skvaller på hög nivå. Tidningen satsade tidigt på att knyta till sig goda skribenter från olika håll. Det var också - och är i viss mån fortfarande - en tidning där fotografer fick fritt utlopp för sina idéer. Det bidrog till att Vanity Fair fick rykte om sig att vara en tidning vars reportrar och fotografer släpps in i rum och sammanhang dit andra inte har tillträde. I veckans program berättar vi mer historien bakom denna tidning som ofta framhålls som det ideala magasinet. Själva tidningsnamnet ”Vanity Fair” fanns tidigare, om man ska vara petig. Men det var 1913 som tidningen började förvandlas, från en liten småtråkig kulturtidskrift till ett magasin som än idag påminner om en spirituell middagsbjudning med prominenta gäster som kan konsten att underhållande konversera och inf

Konsten att konversera, det vill säga att i spirituella samtal utbyta välformulerade tankar som får hjärnan att jobba lite extra, det var något som Madame de Staël (1766-1817) behärskade. Hon var en krutdurk till kvinna som syntes, hördes och tog plats i samhällsdiskussionen på ett sätt som få andra, män inkluderade. Geni har inget kön, som hon konstaterade. Genom sitt skarpa intellekt och välsmorda munläder slog hon sin samtid med häpnad. Madame de Staël bröt mot en hel del konventioner och förutfattade meningar om hur en kvinna skulle bete sig - och se ut för den delen. Hon var bastant byggd, hade lätt för att snubbla och spilla och bar med förkärlek djupa urringningar och färgstarka turbaner. Mer om henne berättar vi i veckans STIL. Somliga har kallat Madame de Staël (eller Germaine de Staël-Holstein) för den ”första moderna kvinnan”, andra för ”den första feministen”. Klart står i alla fall att hon inte var rädd för att säga – eller skriva – vad hon tyckte. Med sin vassa tunga (och penna) rispade hon hå